måndag 13 december 2010

Primo ciao ciao, Stockholm

Hantverkaregatan på Kungsholmen verkar vara en av de mer krogtätare gatorna och flera är enkla men trevliga. Primo ciao ciao är en liten italiensk krog som har det mest typiska man kan förvänta sig: anti, pasta, secondi och dolce. Åt endast en papardelle med kycklig och soltorkad tomat. Slogs av portionens väl tilltagna storlek, det var riktligt med kyckling. Vällagat och mycket trevligt. Helt lagom pris.

söndag 12 december 2010

Malmö Brygghus

Julbord. Testad 11/12

Malmö brygghus har alla förutsättningar i världen att lyckas. En rätt fräck (något bullrig) geniun lokal i en av Malmös mer intressanta centrala industrifastigheter. Bara det faktum att man brygger sin egen öl och dessutom gör det riktigt bra. Veteölen var de flestas favorit, men cacaoportern, ipa'n, pa'n var fina. Tom pilsern som av andra utpekats som bitter bortom all rimlig gräns var faktiskt riktigt fin.

Så var det då med maten. Abbas sill, mamma scans (vääääldigt smaskiga *ironi*) köttbullar.
Ja, det var ett av stans billigaste julbord, men va f*n, kan man inte engagera sig liiiite till?
Det var inte dåligt, men så fantastiskt slätstruket.

Men som alla sa, ölen var god!

lördag 4 december 2010

Trio, Malmö

Testad 4 december. Inga stjärnor men nog tusan så är 2 lågt räknat.


I en tidsanda där allt fler fine dining restauranger konverterar mot gastro bistro eller bistron med väldigt höga ambitioner så är det med glädje
i hjärtat jag
besöker en restaurang som fortfarande håller fanan högt. Trio har en smått besatthet i perfektion, att nyttja
närproducerade råvaror på absolut bästa sätt. Detta utan att göra det till varken show eller skådespel utan helt enkelt bara fantastiskt jäkla bra.

Vinlistan är lång som ett ösregn och består uteslutande av europeiska viner, små producenter och ekologiskt producerat.

Viner som verkligen kommer till sin fulla rätt till maten.

Portionerna är stora, nästan så att man önskar att de skulle kunna vara lite mindre, men de är ofta lågt tempererade eller råa. Ofta med en fräschör som gör att man 8 rätter senare ändå inte är mer än lagom mätt.

Lite fläsksvålar och räkchips till champagnen, in kommer tempererad pilgrimsmussla med havtornsjuice och färsk kastanj. En härlig syra till musslans sötma.

Råa räkor med nypon och märgpulver var en solklar höjdpunkt. Räkan släppte fram sin naturliga räksmak, märgen gav fetma och sälta och smälte nästan ti
ll en mustig fond i munnen och nyponen gav såväl sötma som syra. Helt makalöst.

Morot i tre texturer och forellrom var en charmig kombination av en annars så tråkig grönsak. Rommen gav en härlig sälta. Ostron med torkad spetskål tillförde en helt ny charm till ostron som annars bara står för havsvatten. Här kom kålen med sin lite brända, torra järniga smak fram.
Därefter kom en torsk, sous vide och serverad med alger, friterat torskskinn och en buljong på alger som var en av mina absoluta favoriter.
Torskbiten var dessutom generös bortom rimlig gräns :)

63.5 graders ägg med gotländsk tryffel och trattkantarell var en trevlig kombination, trevligt att se gotländsk tryffel som är helt annorlunda jämfört med perigordvarianten.




Till varmrätt serverades lammstek med lökpuré, picklad lök och purjolöksaska. Helt vansinnigt gott och en av de bästa kötträtterna jag ätit i hela mitt liv.
Lammet var sagolikt saftigt och lökpurén med lammfett var sagolikt fylligt och sött. Den picklade löken gav en charmig syra till det annars så söta.

Vi hoppade brukligt över osten och hoppade raskt över till desserterna. Den första var sorbet på rotselleri med selleristjälkspuré. Sen päron med chevrépulver.

Det är rent ut sagt bedrövligt att inte Guide Rouge kan bemöda sig att korsa sundet. Denna restaurang är utan tvekan värd 2 stjärnor och vi rankar den på delad silverplats. Tillsammans med Noma och Frantzén Lindeberg.

Brasserie Bobonne

Brasserie Bobonne är en liten fransk pärla på Östermalm.
Med ett omnämnade i guide rouge och en hängivenhet till det franska köket och en okomplicerad hållning. Liten men enkel meny, ständigt förändrande och inget tjafs.

Jordärtsskockssoppa med Guy Charlemagne champagne, kalventrecôte med kalvbräss och ett glas château-neuf du pape. Allt var mycket smakrikt och rustikt franskt.
Soppan kunde kanske varit slätare och mindre fyllig, men jo det skall ju vara rustikt.
Kalvbrässen var god, entrecôten var perfekt tillagad.

Restaurangen är liten och intim och nästan full insyn i köket spär på "hemma hos" känslan. Personalen är alert, trevlig och kunnig.

Väl värt ett besök med andra ord.

söndag 7 november 2010

Cafe Corniche

Testad 3/11.

Egentligen så borde libanesiska krogar inte kunna misslyckas överhuvudtaget. Fräscha smaker, frisk mat, man blir inte så i-landsmätt och bra fart i det hela utan att bli chiliosande.
Men så fel det kan bli.
Gå på libaneskrog 2 eller fler personer är hur trevligt som helst, in med 15 sorters meze, en flaska rödvin och sen är ju lyckan gjord. Men som ensam? Ja inte f-n får man någon meze. Den är förbehållen 2 personer. Styckpriset ligger runt 75-80 spänn och ärligt, hur mycket hommus kan en människa behöva äta en kväll?
Då får det bli grillmix, men att äta söndergrillat kött av olika slag gör mig inte alls nöjd.
Trist.


torsdag 14 oktober 2010

Daniel NYC, New York, USA



Daniel Baloud räknas till en av USAs bästa kockar, huserar på plats 8 på topp 50 och har på klassiskt amerikanskt manér ett flertal krogar i såväl NYC som USA.

Efter många om och men fick vi förklarat att vi var där för att äta en avsmakningsmeny, även om bokningen var till 1730 så skulle vi inte se en musikal. Vi var där för maten, en kommentar som nästan väckte lite förvåning.
Matsalen är vacker, stilren och överfylld med personal. Alla svassar omkring och tittar nyfiket på bordet för att se vad mer kan de sälja till dig. Vinlistan var som en telefonkatalog men märkligt balanserad, det känns bra att ha fler årgångar av Gajas fantastiska Sperss än vad Daniel har. Så snopen sommeliern såg ut när jag berättade detta.

Personalen var synnerligen självupptagen och verkar sväva i tron om att USA är hela världen och Manhattan är hela USA. Vi nämnde i förbifarten att vi besökt The Fat Duck och servitören undrade vad det var (????? wtf!!!). Servisen summerar väl hela besöket, bra, hög kvalité men helt själlöst och utan engagemang. Dessutom fullkomligen hatar jag konceptet med avsmakningsmeny där alla rätter kommer i par. En avsmakningsmeny har ett tema, ett syfte, och kan inte bara ersättas med en rätt till. Men men, vi fick in dubbelt så många istället och det var väl trevligt att äta fler rätter.

Maten var såklart vackert upplagd, trevligt tillagad och som allt annat, lite själlöst. Rätterna kom i en rasande takt och servitören verkar aldrig ätit någonannanstans än Daniel och Kentucky fried chicken. En del lite väl märkliga kommentarer avslöjade hans geniuina ointresse för mat. Jag har lite svårt för servis som är så ointresserad av sina gäster och framför allt synen på att gästen nog aldrig varit någon annanstans än på KFC och den aktuella restaurangen. Till slut blev vi lite blasé och vräkte ur oss att vi minsann firade 20 michelinstjärnor för året och då blev det helt plötsligt lite intressant att engagera sig. Helt plötsligt skulle det diskuteras, serveras extra vin och tom en extra dessert.

Summa sumarum, jätteklassiskt, jättefint, helt befriat från själ och engagemang.

lördag 21 augusti 2010

Frantzén Lindeberg, Stockholm

Testad 21e augusti, 2 stjärnor i Guide Rouge

Frantzén Lindeberg är en märklig och förmodligen Sveriges mest intressanta restaurang. Från att ha öppnat 1a februari 2008 till 2 stjärnor på drygt två år. Det är bara en tidsfråga innan den seglar
upp på San Pellegrinos World fifty best. Ambitionen är tre stjärnor men jag tror att den så avslappnade attityden kan vara ett hinder. Inte för att vi tyckte den var tråkig, men Michelingubbarna tycker säkert det.

Restaurangen huserar i Mistrals gamla lokaler på Lilla Nygatan i gamla stan, den är rätt lik, men med några smakfulla förbättringar.

Det första som läggs fram på bordet (förutom vår beställda Henriotchampagne (på glas!!!)) var dels vårt bröd (på jäsning) och ett kuvert med sigill (väldigt mycket The Fat Duck, men varför inte printa kvällens meny och varför inte låta oss få behålla en kopia?).

In kommer amouse boucher och kanapéer på löpande band, tema torkat, tema blommor och varje skapelse är elegant, stilren och oerhört smakfull.

Stilen är mycket naturlig, väldigt lite var "stekt" utan mycket verkar vara sous vid
eat, bakat i ugn eller ånga eller något annat.
Marulken (till höger) var bakad i lardo i tre timmar och smakade tillsammans med syltad lök och kantareller helt ljuvligt.
Rätterna var dock lite ojämna, den nya rätten pilgrimsmussla som var bakad i ugn var lite smaklös och på gränsen till seg, men juicerna med dachibuljong och musseltartar var helt fantastisk.

Kalven var perfekt men tillbehören smakade lite bittert. På slutet blev det ost och desserter och den ugnsbakade blåbärsglassen med blåbär och gele på honung var något av det bästa i dessertväg, förmodligen delad tvåa med taffety tart från The Fat Duck, slagen av Black Forrest Gateau från ankan.
Middagen avslutades med en orgie i sötsaker för att garantera att man fick en liten sockerkick på vägen hem. Dessa små bakverk var helt otroligt vackra och smakrika. Tänk om dom fanns på Hemmakväll för 19.90 kr/hg?

Slutbetyget kan inte bli annat än helt fenomenalt, det är svårt , nästan omöjligt att spika alla rätterna och det kan mycket väl hända här i framtiden. Väldigt avslappnad och charmig personal gör upplevelsen avspänd. Att de klär sig i "valfria" kläder och att varje bord har sitt bestickställ gör att det känns mer mys och mindre "stelt".

Utan tvekan landets bästa krog.

fredag 6 augusti 2010

Era Ora, Köpenhamn

Testad 6e augusti, en stjärna i Guide Rouge.

Era Ora är en av de mer omtalade och långvariga restaurangerna i Köpenhamn. Själv hyser jag väldigt stora tvivel om just Italiens fine dining men tänkte att jag kan ha fel så låt oss försöka, en stjärna är ju ändå en stjärna.

Restaurangen är en orgie i guld och på sant Italienskt manér väldigt ombonad.
Personalen är oerhört alert och välkomnar oss med ett glas prosecco, trevligt!

Menyn består av 14 serveringar och byts ut hela tiden så den fanns inte ens nerskriven. Direkt börjar personalen prata om vin, vin, vin och åter vin. Det finns tre vinpaket, basic, medium och lyx. 1400-4000 kronor (!!!!).

Vi valde att låta maten tala för sig själv snarare än fördunklas av starka viner.

In kommer en mycket elegant amouse bouche som är såväl smakfullt komponerad som presenterad. Pilgrimsmussla med rom. Därefter kom det tallrikar med tre rätter på varje.

Sommelieren pratade så överväldigande om vin att man satt och funderade på när han skulle komma med en pall vin och en nota på gud vet hur mycket. Det var tolkningar på olika sorters antipasti och ingen stack ut och var särskilt imponerande. Nästa tallrik var än värre. Mitt i allt var en boll som såg ut som en falaffel. Den visade sig dock vara fylld med gorgonzola, min absolut minst omtyckta ost. Den tredje rätten smakade gorgonzola den med även om det inte fanns ett spår av osten. Även nästa rätt smakade gorgonzola, sen började det släppa.
Kvällens trevligaste rätt var pasta med hjortragu, vilket var gott men mil ifrån guide rouge. Hade passat bättre och mer rätt på en ristorante i Milano.

Desserterna var goda men lite oinspirerade.

Som sagt, dom fixar inte fine dining, italienare alltså.

torsdag 1 juli 2010

Vendel at Sturehof, Malmö och Mötesplats Österlen Örum

Vendel at Sturehof Malmö
Adelgatan 13, 21122 Malmö

Telefon: 040-12 12 53
Epost: sturehof@telia.com

Testad 2004 och 2007

Andreas Wendel har framgångsrikt byggt upp ett imponerande krogimperium i Skåne. Två krogar som båda räknas till skånes bästa. Två krogar som båda fått 5 postryttare av Bong i Sydsvenska Dagbladet.

Vad kännetecknar då Wendel? Närproducerade råvaror av toppklass. Ett krusidullande och pluttande. Vad innebär då det? Tja, en rätt på Sturehof var halstrad hummer, med hummergelé, rostade solrosfrön, jordärtskockspuré, hummermjölk och åtminstone två ingredienser till som jag har glömt bort.

Allt är vansinnigt vällagat och mycket gott, vinerna är i toppklass. Men....

Det blir lite för mycket för mig, lite för många smaker. Lite för många intryck, lite för små bitar av varje smak. Det blir för mig svårt att fokusera och därmed lite svårt att till fullo uppskatta. Men bra är det, mycket bra.

torsdag 27 maj 2010

Belle Epoque, Malmö

Södra skolgatan Malmö. Testad 27/5.

Den ljuvliga epoken eller varför inte Perrier Jouets prestige cuvée?

Den sista var dock inte tillgänglig på B.E. i Malmö.

På det dynamiska och livliga Möllevången finns denna franska pärla, men frågan är om man skall kalla den fransk?
Otroligt minimal meny. 3 varmrätter, 3 desserter inget mer.

Jag kan nästan bli arg att man inte gör förrätter när man gör så goda varmrätter??
Märkligt.

Griskotlett, grisrilette, senapsvinäger, potatispuré och gulbeta. Saftigt, vällagat, rustikt. Till dessert, sous vide äpplen, pistageglass, rökt vaniljcreme och söta smulor av någon sort. Alla delar i sig var goda, men inte i harmoni. Hade hellre haft en vaniljglass (även om den är rökt) och en tydligare knäckighet. Men onekligen visar köket på både ambition och förmåga.

söndag 9 maj 2010

Alain Ducasse at the Dorchester

Testad 9/5. 3 * i Guide Rouge.

Kockarnas Gigant. Alain Ducasse. 21 restauranger över hela världen. 19 stjärnor. Krogar som Louis XV i Monaco, Place Anthenae i Paris. Kokböcker i 1000 sidors klassen.

Hit måste man bara gå. Trodde vi.

Otroligt snorkig och oengagerad personal. Förutom Georgette som tog hand om våra ytterkläder och var såå nyfiken på våra upplevelser hos Gordon och Heston.

Maten är självklart perfekt tillagad, perfekt upplagd, tydligt provencalskt inslag. Men tyvärr själlös och utan några som helst problem reproducerbar i hemmet.

Arbutus, London

Testad 9/5. 1 * i Guide Rouge.

Arbutus erbjuder Londons billigaste lunch på en stjärnkrog. 18 pund per person för tre rätter och tyvärr så förstår jag varför.

Det var varken vällagat, vackert eller gott

fredag 7 maj 2010

The Fat Duck, Bray

Testad 7/5. 3 * i Guide Rouge, plats 3 på world fifty best 2010.

Skall man bara gå på en restaurang i sitt liv så är det The Fat Duck. I den pittoreska byn Bray utanför Maidenhead utanför London ligger en liten krog i ett väldigt anspråkslöst hus.

Men där slutar det anspråkslösa, väl innanför dörren så träder man in i en värld som inte liknar något annat. Avspänt, lugnt, nyfiket, äkta och hjärtligt. På frågan hur kommer det sig att ni kommer hit så svarade vi matresa. Åååhh sken hovmästaren upp, är det okej om vi stoppar in några rätter som inte finns på menyn för att visa vår spännvidd? Ja vad skall man svara....

Sen började äventyret.

Pallet cleanser av äggvita, vodka, lime. Skummat i sifon, frusen i kväve och äts i ett nafs med tillhörande rökpuff ur näsan. Lite limeparfym puffades ut över huvudet.

Maten var så vacker, så fulländad, så god, så komplett i alla sinnen. Sound of the se både äts och lyssnas på. Jelly of quail ackompanjeras av rykande mossa.

Det som var fascinerande var att all mat var så otroligt god och att ingen rätt var "konstig bara för att vi kan" utan hade naturliga, rena och mycket balanserade smaker.

Är det någon kokbok man skall köpa så är det the fat duck cook book.

torsdag 6 maj 2010

Gordon Ramsay, London

Royal Hospital Road London, 3 * i Guide Rouge.

Det var med spänning och visst pirr i magen vi äntrade den väldigt kompakta och lite 80 tals kitschigt vita matsalen. Lite champagne och till bords. Servicen var otroligt alert, pigg och nyfiken. Det faktum att vi var på matresa ledde till ett spontant förslag att få olika rätter i våra menyer så vi fick möjlighet att smaka så mycket som möjligt.

Vem kan tacka nej till det?

Flera rätter kändes igen från boken "Gordon Ramsay *** chef" och det var kul att få prova på "originalet". Maten såklart extremt vällagad, vackert presenterad och har förstklassiga råvaror. Väldigt få överraskningar, knasiga saker eller oväntat.

Det mest oväntade var väl de silvriga chokladkulorna som satt i änden på silvertrådar vars andra ände var ihopflätat till en fot.

Gordon var inte på plats men väl Clare i köket som höll såväl 45 grader samt 16 svettiga kockar. Det kostar att ligga på topp och Clare vet hur det skall gå till.

Hibiscus, London

Testad 6/5.
29 Maddox Street, 2 * i guide rouge. 49e plats på Worlds Fifty Best 2010.

I en charmigt minimalistisk designad lokal i beigebrunt finns denna lilla pärla inrymd.
Menyn var klassisk och alla rätterna i lunchen var väldigt vällagade. Lite fusioninspriation med thailand kunde skönjas.
Prisvärt, trevligt men lite förutsägbart. Väl värt 38 pund per person.

torsdag 8 april 2010

Chez Dominique, Helsingfors

Testad 8e april. 2 * i Guide Rouge.
Rikhardinkatu 4
00130 Helsinki
Finland

Finland och gourmetmat? Kan det verkligen fungera? Uppenbarligen så har Chez Dominique tagit sig in på plats 23 på worlds fifty best. Men kan våra grannar i öster något om mat? Tidigare besök har ju varit ytterst torftiga.

Men mina fördomar kom snabbt på skam. Chez Dominique är en restaurang av allra högsta klass. Misstag nummer ett var att satsa på 9 rätters menyn som inleddes med ett par amouse boucher och några "greetings from the kitchen".

Så 3 timmar senare och med en omfattande mättnadskänsla styrdes kosan mot hotellet.
Middagen visade sig vara ypperlig, i högsta grad franskinspirerad med hummer, gåslever, lamm, pilgrimmsmussla, anka etc.
Det finska inslaget var mer intressant än gott och representerades av rödbetssorbet, blodpudding och lingon. Vällagat, vackert men inte smakmässigt spännande nog.

Rekommenderas varmt om man har vägarna förbi.

tisdag 19 januari 2010

Bastard

Testad 19/1 2010.


Sent, ja jag vet. Men Bastard har haft en enorm uppmärksamhet, hyllats, framhävts som favoritkrog och bästa krog osv.


Jag gillar deras syn på djuret att allt skall tas tillvara och att allt kan göras gott.

Så sant så sant. Just därför är oxkind en av mina favoriter. Billigt, ser ohygglig olovande ut när man får den i handen. Men 8 timmar puttrandes i vin senare så är det en helt annan köttbit.


Det är maffiga fylliga smaker, men då måste något annat sticka ut.

Att servera oxkind med potatispuré som just bara smakar potatis, det är dessvärre generalfel.

Vendel

Testad 19/1 2010.


Vendel har tagit steget! Från "ambitiöst plottrig" till "lite mer experimentell".


Lite galna korsningar (pinot gris som smakar badboll, kalvlägg, kronärtskocka och fois gras pärlor (kalla!)) och lite skojjiga rykande saker.


Finanskrisen har säkert slagit hårt mot krogar och vendel har halva priset på tisdagar-fredagar. Att få avnjuta en måltid på den kvalitetsnivån med den precisionen för en spottstyver är en ära.


Anna Johansson (känd från årets kock och något gourmétnummer) ser till att precisionen är total och smakerna är precis där dom skall vara.


Det var mycket gott. Vildsvinsfilé med korv, torsk med gulbeta, öring med gurka, kalvlägg :)


Kalvläggen under en tunn gelé med dessa djupfrysta (kväve?) kulor av fois gras åt sig till en topp 5 plats av mitt livs bästa rätt :)


Magiskt.